Rasbiologiska institutet – en mörk del av svensk historia

Det rasbiologiska institutet, eller Statens institut för rasbiologi som det egentligen hette, grundades i Uppsala år 1922. Beslutet att skapa ett sådant institut fattades i riksdagen med en hög grad av enighet från både höger och vänster. Det var världens första rasbiologiska institut i statligt styre. Redan år 1909 hade ”Svenska sällskapet för rashygien” bildats och det var till stor del deras lobbyverksamhet som gjorde att institutet blev till.

hermanHerman Lundborg (1868-1943) var landets ledande rasbiolog och han blev den som kom att leda institutet. Rasbiologi var på den tiden högsta vetenskap och bland både vetenskapsmän och politiker fanns det en stark tilltro till den rasbiologiska forskningens värde. Människors olika värde sågs som anlagda redan från födseln genom gener och socialt arv. Syftet med institutets verksamhet var att kartlägga olika typer av människor och att upplysa om de faror som rasblandning kunde leda till. Det handlade om att hålla den svenska folkstammen ren genom att medvetet försöka sålla bort de drag som inte överensstämde med idealbilden. Samer (eller ”lappar” som man ofta kallade dem), zigenare och homosexuella var exempel på människor som ansågs mindre värda och degenererade till sin natur. Man trodde också att man kunde hitta orsaken till exempelvis brottslighet. Ett mål var att informera folk om hur man kan igenkänner dessa och andra icke önskvärda raser. Rashygien handlade om att hålla den egna rasen ren och man ville undvika ytterligare uppblandningar som skulle besudla folkstammen. Därför var det framför allt viktigt att informera den sexuellt aktiva ungdomen. De vetenskapsmän som ägnade sig åt rasbiologisk forskning reste runt i landet, tog foton och skrev ned ingående beskrivningar av de människor de mötte. De som var intagna på anstalter kunde rentav bli tvungna att klä av sig för att man skulle kunna fotografera dem nakna. Det fanns planer på att studera hela svenska befolkningen enligt dessa vetenskapliga metoder, för att på så vis kunna kartlägga landets arvsmassa.

Steriliseringslagar

I samma anda av rashygien verkade institutet också för att steriliseringslagar skulle införas, vilket skedde i mitten av 1930-talet. Lagarna var i första hand riktade mot de så kallade ”sinnesslöa” och ledde till att runt 30 000 personer tvångssteriliserades, de flesta under årtiondet som följde efter andra världskrigets slut. Därefter minskade antalet tvångssteriliseringar men lagarna fanns kvar ända in på 1970-talet. Rasbiologins popularitet sjönk efter att andra världskriget belyst de katastrofala följderna av rastänkande. Institutet fanns dock kvar till 1958, då verksamheten gick över i universitetets regi och inriktningen på forskningen lades om. I Uppsala universitets forskningsbibliotek förvaras ännu tusentals foton av de människor som studerades under denna tid.

Comments are closed.