Muslimerna, rondellhunden och yttrandefriheten
Muslimers högljudda protester blev till svenska dagstidningsrubriker när konstnären Lars Vilks gestaltade islams profet Mohammed som rondellhund. Men de röster som ville problematisera förblev tysta. Ur den tystnaden spirade en grov bild, där muslimer framstod som en likformig och lättretad massa.
Trötthet. Det var den första känsla som slog Fadime Falk när hon såg teckningen för första gången.
- Inte nu igen, tänkte jag. Att man ska attackera muslimer på det sättet, med en skadeglad konstnär i bakgrunden.
I minnet hade hon nämligen händelserna efter att danska Jyllands-Posten publicerat karikatyrteckningar av profeten Mohammed. Den gången ledde det till flaggbränningar, bojkott och kraftfulla upplopp.
Som språkrör för Rumi Dialogslussen arbetar Fadime Falk för att främja dialog mellan olika religioner och kulturer, och Lars Vilks teckning såg hon mer som en provokation än som ett försök till dialog.
Hon menar att merparten av Sveriges muslimer i likhet med henne visserligen tog illa upp över publiceringen, men att den bild som slog rot i den svenska nyhetsrapporteringen ändå inte motsvarade verkligheten.
- Muslimer framstod som fanatiska och oförmögna att ta emot kritik, det blev en nidbild av muslimerna. Precis den bild som härskar i Hollywoodfilmer.
En lokal händelse som väckte internationellt intresse
Det var den 19 augusti 2007 som tidningen Nerikes Allehanda publicerade en numera världsberömd ledare under rubriken "Rätten att förlöjliga en religion". Författaren Lars Ströman uttryckte besvikelse över att ett antal konstutställningar hade valt att inte ställa ut tre teckningar av den skånska konstnären Lars Vilks, på grund av oro för protester. Vid sidan om texten fanns Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund.
Representanter för muslimska intressen i Örebro samlades till manifestation och dialog med Nerikes Allehanda. Stämningen var upprörd, och andra mediers stödpubliceringar av teckningen radade upp sig som på ett pärlband.
I takt med att de anonyma dödshoten mot Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson inkom så ökade antalet officiella klagomål; Irans president protesterade, Islamiska förvaltningsmyndigheten i Egypten protesterade, Afghanistans religionsministerium protesterade. Någon brände en "svensk flagga" i Lahore. Att flaggan föreställde ett gult kors mot en grön bakgrund ifrågasattes inte i nyhetsrapporteringen.
På de svenska redaktionerna knattrade tangentborden och formulerade rubriker som "De rasar mot Sverige" eller "Al-Quaida mordhotar konstnären Lars Vilks".
Publiceringen hade skett i yttrandefrihetens namn. Och ordet "yttrandefrihet" skulle återvändas åtskilliga gånger i svensk press under de kommande veckorna.
Ülkü Holago var vid tillfället reporter på Svenska Dagbladet.
- Publiceringen av Vilks bild blev en symbol för kampen om yttrandefriheten, vilket jag kan tycka är problematiskt, för samtidigt pågick förspelet till FRA-debatten i svensk politik men väldigt få svenska journalister granskade yttrandefrihetsproblematiken som den skulle föra med sig.
En skev verklighetsbeskrivning
De pressetiska reglernas trettonde punkt uppmanar den svenska journalistkåren att "återge alla parters ståndpunkter". En genomgång av nyhetsmaterialet visar att denna regel för tillfället hängde löst. Quick Response har granskat 177 nyhetsartiklar om rondellhundsdebatten som skrevs under hösten 2007* för att se vilken bild dessa gav av muslimer, såväl kulturella som religiösa.
Granskningen visar en brist på betydelseskapande sammanhang, en snedfördelning av medialt utrymme för muslimer och en sammanblandning av religiösa och politiska intressen. Exempel på detta syns inte i de enskilda artiklarna - det är den samlade bilden som formulerar något som sannolikt är falskt.
En vanlig tidningsläsare behövde hösten 2007 gå igenom nio artiklar innan hon kom till en som försökte sätta detta muslimska "raseri" i sitt sammanhang - exempelvis genom att förklara att muslimer är en socialt utsatt grupp i Sverige, eller genom att utveckla den laddade symboliken i att framställa Mohammed som just hund istället för till exempel ko eller katt.
Samma tidningsläsare kanske noterade att trots att i princip samtliga artiklar yttrade sig om muslimer i någon utsträckning - i sex av tio artiklar var muslimer den drivande kraften - så förekom muslimers kommentarer endast i en knapp fjärdedel av artiklarna. I klarspråk innebär detta att muslimer i väldigt liten utsträckning får tillfälle att med egna ord förklara sina reaktioner. Motsvarande siffra för personer som inte kunde identifieras som muslimer är 62 procent. De ickemuslimska talminusen kunde dessutom ha upp till fyra olika avsändare per text.
Denna kritiska fjärdedel av texterna där muslimer fick talminus befolkades i många fall av representanter från länder som svenska muslimer har flytt eller flyttat ifrån, såsom Iran, Syrien, Algeriet eller Egypten. 28 procent av denna redan lilla andel ägdes av sådana utomeuropeiska ambassadörer, regeringsföreträdare och sändebud. Nio av tio var representanter för muslimska organisationer och samfund, samtliga var män.
Den läsare som följde rapporteringen under dessa veckor kanske uppfattade att allteftersom fokus för bevakningen flyttade utomlands, till de brinnande flaggorna och de skäggiga männen i Mellanöstern, så minskade antalet muslimska talminus ytterligare. I artiklarna som handlade om inrikeshändelser fick muslimer uttala sig i 28 procent av fallen. När det gällde händelser utanför Sverige krympte antalet till 18 procent, mindre än var femte artikel.
Örebro universitet har på uppdrag av Krisberedskapsmyndigheten gått igenom nyhetsrapporteringen i tidningen Nerikes Allehanda. Leonor Camauër, ansvarig för undersökningen, konstaterar ett problem i det att reaktionerna på karikatyrpubliceringen, tolkades enbart i religiösa termer.
- Om man inte informerar om de andra faktorer som finns; sociala, politiska och så vidare, då står man och stampar på samma fläck. Man bara reproducerar kulturskillnaderna, säger hon.
Huvudaktörerna inte muslimer
Lennart Hedstigen, som under hösten 2007 var nyhetschef på Sydsvenska Dagbladet, en av de tidningar som skrivit mest om händelserna, anser att det lilla antalet muslimska talminus är en följd av att muslimerna inte var centrum i händelseutvecklingen.
- Huvudaktörerna var inte muslimer: Lars Vilks är inte är muslim, inte heller polisen som uttalar sig om hans säkerhet, eller konsthallscheferna och statsminister Fredrik Reinfeldt, säger han.
Leonor Camauër menar att bristen på fördjupning inte beror på att kritiska röster saknas. De finns i rapporteringen. Däremot finns det färre problematiserande röster. På så sätt kunde resonemangen aldrig fördjupas.
- De flesta röster som uttalar sig positivt om publiceringen är "svenska" och de kritiska är "muslimska", så på det sättet bidrar man till att upprätthålla skillnaderna, säger hon.
Denna kritiska fjärdedel bestod i många fall av representanter från länder som svenska muslimer har flytt från. Det fanns svenska muslimer som påpekade att de inte ville representeras av utländska ambassadörer utan framhöll att det rörde sig om en svensk angelägenhet, berättar författaren och idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi. Men deras röster kom inte fram.
- Jag ville inte att ambassadörerna skulle representera mig. Flera av dem kommer från länder som kränker de mänskliga rättigheterna, säger han. Dessutom var det bara vissa typer av protester som verkade intressera svenska medier. Missnöjesyttringar i Turkiet som följde det svenska yttrandefrihetsmönstret med insändare och välordnande demonstrationståg skapade inga rubriker, säger han.
Samma scenario kommer att upprepas
När SvD-reportern Ülkü Holago gjorde en enkät bland muslimer i Stockholm visade det sig att flera av dem inte ens visste vem Lars Vilks var. Ändå framstod det i mediernas rapportering som om muslimer i allmänhet var uppretade, eftersom de flesta som uttalade i nyhetsrapporteringen sig fick göra det i kritiska ordalag.
- Vi journalister är inte bara segregerade när det gäller klass och etnicitet, utan också religiositet. Jag tror att det bidrar till viss snobbism och en svårighet att förstå vad religiositet innebär för utövaren. Därmed inte sagt att man ska gulla med religiösa eller religioner, säger Ülkü Holago.
Att arbeta upp ett stort kontaktnät är ett av journalistens främsta arbetsverktyg. Den som upplevde sig sakna telefonnummer i adressboken när rondellhundsdebatten drog igång kanske i efterhand har uppdaterat sina kontakter i olika svenskmuslimska sfärer. För att journalister ska bredda detta nödvändiga kontaktnät krävs ett mått av nytänkande, menar hon.
- Det går att ändra rutin i sin vardag; vilket bibliotek man sätter sig och läser på eller var man går och fikar. Experter kan finnas på andra ställen än där man är van att leta. Ens tandläkare kanske kan allt om revolutionen i Iran. De flesta har nog kontakter utan att veta hur de ska använda dem journalistiskt, säger Ülkü Holago.
Mohammad Fazlhashemi tror inte att debatten om Lars Vilks teckningar löste några problem. Idag råder ett vapenstillestånd, säger han. Han påpekar att det heller inte bara var progressiva krafter som värnade om yttrandefriheten i debatten. Det fanns en lång svans av högerpopulistiska grupper som använde den för sina egna syften.
Sverigedemokraterna fick en del rubriker då såväl Posten som Svensk Direktreklam vägrade bära ut papperstidningen SD-Kuriren, där Lars Vilks teckning publicerades. Och Sverigedemokraternas Malmöavdelning utmärkte sig genom att i kommunfullmäktige föreslå att teckningarna skulle ställas ut i Malmö rådhus.
- De främlingsfientliga grupperna har hittat "muslimers" ömma punkt, och de kan använda den. Vi har ett val som kommer snart och till exempel Sverigedemokraterna, som är på väg in i riksdagen, skulle kunna använda något sådant här för att fiska röster. Jag tror att samma scenario kommer upprepas, med nya aktörer som lutar sig mot yttrandefriheten, säger han.
* Så här gjordes granskningen: en sökning i Presstext och Mediearkivet mellan datumen 2007-08-19 (dagen för Nerikes Allehandas publicering) och 2007-11-01 på ordkombinationen "lars vilks rondellhund*". Urvalet i tid motiveras dels av att den stora startpunkten för händelseförloppet torde vara Nerikes Allehandas publicering av teckningen den 19 augusti 2007, dels av att granskningens föremål är just nyhetsrapportering och de väsentliga nyhetshändelserna utspelades inom loppet av dessa veckor. Artiklar som i endast i förbigående berör teckningarna men som har en annan huvudpunkt har jag heller inte tagit hänsyn till, ej heller opinionsmaterial som ledare, debattartiklar eller insändare. Återstående artiklar (177 stycken) har granskats och kategoriserats efter en rad kriterier, bland annat vem som är aktiv, huruvida personer som kan identifieras som muslimer får talminus, huruvida personer som inte kan identifieras som muslimer får talminus, huruvida några försök till kontextualisering görs, vilka värdeord som förekommer i texterna ("yttrandefrihet", "kränkning" o s v). Med talminus åsyftas direkta citat.