Anti-apartheidrörelsen

Apartheid kallas det system som växte fram i Sydafrika efter 1948, då en nationalistisk regering kom till makten. Diskriminering av svarta var inget nytt i denna forna koloni, men de raslagar som infördes 1950 innebar en strikt kategorisering av människor i fyra grupper; vita, svarta, asiater och färgade.

Namnet apartheid är en blandning av engelska (ordet ‘apart’) och det lokala språket afrikaans (suffixet -heid motsvarar svenskans -het) och handlade således om att göra åtskillnad mellan människor. Denna nya rasåtskillnadspolitik innebar att svarta och vita hölls segregerade i så många sammanhang som bara var möjligt. Sexuellt umgänge mellan grupperna var förbjudet.
Parkeringsplatser, stränder, skolor och sjukhus var segregerade, och skyltar angav vilka områden som var för de vita och var de andra grupperna fick vistas. Arbetsplatserna var strikt separerade – alla välbetalda statusjobb var förbehållna de vita. Även bostadsområden var uppdelade i svarta och vita och många människor tvångsflyttades.

anti-apartheid-posterUnder 1960- och 70-talen kom Sydafrika att bli alltmer isolerat eftersom de blev övergivna av sina tidigare allierade. Omvärlden fördömde apartheid och reagerade bland annat med sanktioner som drabbade landet ekonomiskt. På 80-talet blev läget oroligt och många affärsverksamheter hotade att överge landet om man inte lyckades stabilisera det politiska läget. Dessa påtryckningar gjorde att makthavarna till slut tvingades inleda förhandlingar med svarta oppositionsledare. Apartheid avskaffades 1991, men systemet fanns delvis kvar ända fram till 1994. Då valdes Nelson Mandela – en av huvudpersonerna i antiapartheid-rörelsen – till president och satte på så vis punkt för apartheid. Som ledare för det politiska partiet ANC blev han den förste svarte presidenten i Sydafrika. Mandela förärades Nobels fredspris 1993.

Den internationella brottmålsdomstolen ICC klassar apartheid som ett brott mot mänskligheten. På den tid då det begav sig var omvärldens reaktioner delade. Till exempel Margaret Thatcher, som då var premiärminister, betraktade oppositionspartiet ANC som en terroristorganisation. Samtidigt fanns i England ett starkt motstånd mot apartheid, huvudsakligen organiserat genom The Anti-Apartheid Movement (AAM). Sverige var på ett tidigt stadium med och stöttade Sydafrikas frihetskamp. Både Thorbjörn Fälldin och Olof Palme vinnlade sig om att skapa goda relationer med ANC. Sverige skänkte bland annat pengar till partiet. Svenska missionärer på plats i Sydafrika hjälpte också till att skapa opinion i Sverige genom att redogöra för sina upplevelser av Sydafrikas rasåtskillnadspolitik och diskriminering. Isolera Sydafrika Kommittén (ISAK) blev till med syftet att verka för ett demokratiskt Sydafrika. Ett av deras politiska medel var att driva igenom bojkotter av sydafrikanska varor.

Comments are closed.